Konstnärerna kostar staten miljarder

Per Gudmundsson skriver så lakoniskt på SvDs ledarsida att han nästan lyckas dölja att han sitter och hyperventilerar vid tangentbordet. Jag tänkte att det kunde vara en intressant övning att använda samma språkliga figurer om en annan grupp än flyktingar.  Därmed proklamerar jag att Gudmundsson har missat en parallell och lika allvarlig katastrof: DEN STORA KONSTNÄRSVÅGEN. Dagens replik:

Sverige måste sluta utbilda och på andra sätt uppmuntra de konstnärligt sinnade. Enligt färska siffror från SCB arbetar en genomsnittlig konstnär eller författare in så lite pengar under sitt liv att det inte ens räcker halvvägs för att bekosta dennes pension. 115 procent av inkomsten består dessutom av statliga och kommunala subventioner till ”kreativt skapande” (15 procent är alltså dubbelt subventionerad, därav den häpnadsväckande siffran).

Bara sju procent av snittkonstnärens inkomst består av något annat än skattemedel: vanligtvis välgörenhet eller presenter från mamma. Moderaternas ordförande i kulturutskottet Olof Lavesson är uppgiven.

– De vill inte jobba.

Ulf Kristersson (M) utvecklar sitt partis ståndpunkt i frågan medan han beställer på trendsäkra Chiffonjé i Vasastan. Smörlackerad kristallankpaté med vitvinsvinklad brie och havmal. Idag har han sin vita Armanikavaj utanpå en sammetsväst av DeRien.

-Det finns idag ett stort utanförskap. Regeringen påstår att konsten ska bredda och berika vår kultur, men samtidigt är det ju ingen som begriper vad konstnärerna håller på med. De måste integreras mer i samhället. De håller sig mest för sig själva.

Svenska författare och konstnärer tar varje år emot över hundra tusen miljarder kronor i bidrag, men det är tydligen inte tillräckligt. Många jobbar extra, om än ytterst motvilligt.

-Det ska vi vara glada för, säger Ulf Kristerssson. Detta är människor som kan göra en insats i riktiga branscher, som telefonförsäljare eller i reklambranschen.

-Jag skriver nätcasinoreklamer, säger en författare till SvD. Faktumet att han vill vara anonym visar hur tragiskt passiviserad denna grupp har blivit. Det visar dessutom på en till, djupare kostnad för samhället: Kulturens sociala kostnader är svårmätta, men ingen är oberörd.

-Jag läser såklart inte men en gång såg jag Forrest Gump, säger Richard Jomshof (SD). Jag grät inte eller så, men jag kände mig lite konstig.

Jomshof är också en proponent för att slopa kulturbidragen.

-Vårt parti tycker att det är viktigt att konsten får hjälp att frodas där den hör hemma – i konstnärernas huvuden. Därför vill vi skapa 40 000 hjärndöda jobb för kulturpengarna, så att kreativt sinnade har fritt fram att fantisera.

Förslaget vinner motstånd från LO-kollektivet. Men det står klart att mycket finns att vinna på att stänga ner Konstfack och skrivarlinjerna ute på folkhögskolorna. Det skulle sätta ett definitivt stopp på skämten om att modern konst är obegriplig. I SIFO:s senaste undersökning uppgav 78 procent av svenskarna att de är trötta eller mycket trötta på den typen av skämt.

Högt uppsatta källor inom (S) menar att statsminister Löfven också hade kunnat tänka sig slopade bidrag, om hans regering inte varit i beroendeställning gentemot Vänsterpartiet. Liberalerna har redan välkomnat M:s förslag, om än inte med riktigt samma motivering. Jan Björklund:

– Vi behöver inte blanda in staten i hur många konstnärer vi ska i Sverige. Det är självreglerande. Se på hötorgskonsten!

Reds. amn: SvD har försökt nå Jonas Sjöstedt för en kommentar genom att måla en abstrakt tavla med undermedvetna budskap dolda i motivet. Han avböjde genom att låta avbilda sig själv i lera inför revolutionen, då bronsgjutningar av statyn ska resas i alla svenska samhällen med befolkning högre än 35 personer. 

Uppdatering

Jag skrev här senast i november, då om NanoWrimo och Mutant. Mutantologin jag deltar med en novell i kommer att stå på hyllorna någon gång kring april. När det finns ett releasedatum skriver jag det här.

Vad gäller NanoWrimo så kom jag till nöds i mål på 50 000 ord, trots att teknikkrångel åt upp nästan 3000 ord, fem dagar före deadline. Men där har boken stått still! December var en dimma av jobb och julfiranden. Vi hann med fyra julfiranden. Eller nja, vi var på fyra, men det vette katten om vi hann. Skiljda föräldrar!

Nu i januari började jag försiktigt plita ner några ord igen, men det blev på ett sidospår: en ny novell. Boken får jag återbesöka när jag hunnit samla ännu lite mera mod.

 

 

Två limerickar

Jag älskade Hasse Alfredssons limerickar när jag var tolv. Upptäckte idag att jag gör det fortfarande, så jag skrev ett par stycken:

En händig man från Sollentuna

ansade så sällan fjuna

att hans storvuxna skägg

blev som en vägg

så han byggde en dörr till sin nuna

Och:

En SD-skribent från Sofia

tvekar så inför att fria

rädd att hans älskling

ska stenas för vänstring

ty han tror att det råder Sharia

 

 

 

NaNoWriMo

Jag deltar just nu i NaNoWriMo och försöker skriva en bok på 30 dagar. Det kommer inte gå, men det visste jag från början. Det som förvånade mig var hur bra det faktiskt går. Jag är 40k ord in i ett nytt utkast på mitt SF-manus – som har gått under olika namn de senaste åren, för närvarande Jungfruresan – och jag har bara skrivit sedan den första november. Det tog mig drygt två år att skriva de 120k som utgör det första utkastet. Jag beskyller min märkliga övertygelse om att det bara går att skriva när man är ledig.

Det går att skriva samtidigt som man jobbar heltid. Det är bara jobbigare.

Jag har också skrivit på kontrakt med Fria Ligan, och därmed sålt min första novell. Min novell, Maskinmannen, kommer att dyka upp i en antologi som än så länge inte har ett fastställt namn, men som kommer vara igenkännbar via sin distinka Mutant-logga. Den handlar om Moke: överstepräst i en liten bosättning som har ihållande bekymmer med zongastattacker. När en sådan attack resulterar i att bosättningens elgenerator går sönder, står Moke inför en kamp med klockan. Han har nämligen hållt det hemligt att bosättningens Gud, stridsroboten NOA, går på vanlig växelström…

I en helt annan del av min förvirrade identitetskris har jag gjort en ny låt. Den heter Kostymen och går att lyssna på här.

Kortnovell: Kometen

Vi stod alla på berget och väntade på kometen. Den som skulle utplåna allt och föra oss till paradiset. Klockan tre, var det sagt, men nu var hon kvart över.

Vi stirrade mot skyn. Några ibland oss hade satt sig ner på marken. Ledaren mumlade böner för sig själv, kisade mot varje spricka i molntaket, spred då och då ut sina armar med maximal andlighet. Jag hade börjat känna mig lite hungrig. Det hade inte verkat så viktigt att packa med sig en lunch.

Vid halv fyra så föll Kent ner på knä. ”Inte igen!” kved han. Han höll händerna för ansiktet. Detta var hans andra sekt.

Ledaren satte sig på huk bredvid honom. Lade en rynkig hand på hans axel. ”Du måste blicka uppåt, Kent. Bara vi som ser kometens ljus kommer till paradiset.”

Jag granskade himlen mer bestämt. Sökte det första skimret, glöden innan ljusblixten. Undrade förstrött om jag stängt av kaffekokaren hemma. Då och då slängde jag en blick på ledaren. Det fanns något nytt i hans gamla ansikte, en oro jag aldrig sett där förut.

”Mina beräkningar …” mumlade han för sig själv.

”Men hörni!” sade Lisen. ”Den kanske redan har landat, fast i Kina! Tryckvågen kanske redan är på väg. Den kommer nog när som helst!”

Vi ignorerade henne.

Klockan fyra vände sig ledaren emot oss, med händerna uppsträcka. ”Prisa skaparen! Vi har skonats!”

Till sist, en förklaring alla kunde acceptera. Vi föll på knä och grät av lycka. Prisade skaparen så hårt vi bara kunde. Omfamnade varandra, jublande. Jag såg Kent himla med ögonen. Han fiskade upp en revolver ur sin dammiga ryggsäck. Höll upp den som man gör med ett glas champagne. ”Är det någon som vill hänga med eller?”

Vi sade artigt nej tack och började gå ner för sluttningen. Klungan i en riktning, Kent i en annan. Lisen var euforisk. ”Prisa skaparen! Tänk att han skonade oss, och hela världen!”

Det kändes som ett illa valt tillfälle att påminna henne om hennes maligna lymfom, så jag sade inget. Jag hade börjat känna en viss villrådighet. Min familj ville inte veta av mig längre. Jag hade sålt allt jag ägde och gett alla pengar till Ledaren. Han gick med ansiktsrynkorna fulla av glädjetårar och åt på en lunchmacka som fick min mage att kurra av avund. Vi var två mil från närmsta bebyggelse och allt jag hade i fickorna var nyckeln till min tredjehandslägenhet och en mobiltelefon som inte gick att ringa med. Det hade inte verkat viktigt att betala de där fakturorna. Vad spelar det för roll med en prick i Kronofogdens register, när en evighet i paradiset väntade? Och jag kunde ju ändå spela Candy Crush.

Molntäcket hade börjat skingras och släppte igenom sneda skaft med solljus som slog ner i granskogen vid bergets fot. En lugn vind bar på doften av regn och barr. Någonstans på avstånd hördes en distinkt revolverknall. Ett streck med skrämda flyttfåglar bröt upp från sina grenar och flög mot horisonten. Vi gick genom naturens prakt som nya människor.

När vi kom ner till landsvägen slog det mig. Hur hopplöst fri jag var. Jag hade ingen aning om vad jag skulle företa mig. Det fanns ingen plan för alla år jag hade kvar, inte ens en middagsplan för kvällen. Jag såg Ledaren sätta sig i sin Volvo V70 och puttra saligt iväg. Vi andra kramade varandra farväl och skingrades. Själv gick jag till jag kom till en bred korsning, där vägar löpte i alla riktningar ut i skogen. Det gick inte att välja. Jag satte mig ner när jag insåg att jag borde ha krävt tillbaka mina pengar. Eller följt med Kent. Eller längre tillbaka… jag insåg att jag begått åtskilliga misstag. Grävde i fickorna. Hittade ett tomt Snickerspapper med några få klickar choklad kvar som jag slickade i mig.

Det var så Skaparen fann mig. Jag hajade till av glöden, kisade upp mot ljuxblixten. Kometen kom störtande, och det sista jag hann tänka innan jag vaknade här i paradiset var, ”jag undrar om de har Wi-Fi?”

Det har de dessvärre inte. 

Välkomna

På den här bloggen tänkte jag lägga upp information om mina evenemang och publikationer, små utdrag ur kommande projekt, och kanske då och då någon kortnovell.

Räkna med sporadiska uppdateringar. Gör mig inte till en del av din dagliga surfrutin. Spara mig i långtidsminnet. Titta förbi säg… var tredje månad!

Det hade ju varit kul om man hade kunnat hålla lite längre diskussioner om något ämne som jag researchar för ett kommande projekt, men för att det ska bli verklighet måste ni bli lite fler först. Läsarna. Jag jobbar på det.