För några år sedan skämtades det i Sveriges Radios podcast ”Det politiska spelet” om att den största nyheten i regeringens vårbudget var att skattesatsen på grus från och med nu skulle justeras med inflationstakten. I debatten just då pratade man om att Sverigedemokraternas framfart i opinionen kunde förstås som en effekt av hur liten skillnaden mellan blocken är i svensk politik – att det skiljde någon miljard hit eller dit mellan blockens budgetförslag, men att själva mallen för samhället var överenskommen och klar. Konsekvensen av detta var att de som av ett eller annat skäl var missnöjda med den mallen tvingades ut i extremerna på höger-vänsterskalan. Det låter ju rimligt, men det förklarar inte varför Sverigedemokraterna gjorde långt större landvinningar än Vänsterpartiet.
Samtidigt var en annan epidemi än den vi tampas med just nu under uppsegling: en epidemi i psykisk ohälsa. Den har tilltagit i styrka sedan dess.
Jag fick nyligen lära mig något om psykisk ohälsa i kristider. När Storbritanniens krigsplanerare under andra världskriget gjorde sig redo för Luftwaffes attacker mot London räknade de med att bombningarna skulle utlösa fullständigt kaos. Att tusentals personer dagligen skulle drabbas av det man kallade bombningsneuroser. Man väntade sig att de som skulle drabbas värst var samhällets svagaste individer, i synnerhet de redan psykiskt sjuka. Effekten blev den omvända. Mentalsjukhusen tömdes, patienter uteblev från sina läkarbesök och slöt upp med resten av stadens befolkning för att ordna med mat och förnödenheter, gräva fram dödsoffer ur rasmassorna och ge skadade vård. Samma fenomen har sedan dess observerats i samband med många konflikter och katastrofsituationer världen över.
Fenomenet har dessvärre lyst med sin frånvaro under Covid-19-pandemin. Vi ser istället motsatsen, att psykisk ohälsa och depression fortsätter tillta överallt i samhället. Gissningsvis ligger skillnaden i att det inte finns en öppen social arena där vi alla samarbetar för att få bukt med pandemin. Det ”korrekta” beteendet är istället att avskilja sig själv från sociala kontakter. Det har länge varit känt att arbetslöshet och psykisk ohälsa hänger ihop. Känslan av att ens liv har mening tycks vara något som vi människor skapar i socialt samspel med varandra.
I USA:s fall har bedömare gjort kopplingar mellan isoleringen under pandemin och den bisarra konspirationsteorin Qanons framfart. Hur kunde en så galen teori bli mainstream och få miljontals anhängare? Människor har helt enkelt tråkigt hemma, sitter och läser online, och faller offer för en bakvänd verklighetsbeskrivning där deras engagemang förlänas med uppdiktad mening: Ett helt land håller på att stjälas av kannibalistiska pedofiler, och de ska stoppa detta från att hända. Inom ramen för anhängarnas magiska tänkande är deras surfande i själva verket detektivarbetesom aktivt bidrar till att nysta upp och omintetgöra konspirationen.
Hur ska man förstå den här folkvandringen in i extremhögerns famn, och att lejonparten av dess anhängare är män? En förklaring som klingar sant för mig ligger i en distinktion mellan upprätthållande och visionärt arbete – eller för den som gillar klämkäckhet – mellan underhåll och underhållning. 1900-talets stora ideologier har fallit på skam, och kvar står det enda rimliga: en kompromiss mellan marknad och välfärd, nyliberalism och socialdemokrati. Man kan ha synpunkter på fördelning och andra detaljer, men inte på själva grundpremissen. Nya ingredienser undanbedes – staten ska bara parera kriser och hålla bygget stabilt. Politiken har alltså gått från visionär till upprätthållande.
Detta har i Sverige befästs ytterligare genom Sverigedemokraternas tillväxt – nu är mandatmatematiken i Riksdagen sådan att en blocköverskridande regering är det enda möjliga alternativet till en SD-stödd regering. Samarbeten över blockgränsen tar allt som oftast udden av innehållet i politiken, så de som röstade på Sverigedemokraterna för att skrämma övriga partier till att verka för större förändringar har alltså åstadkommit motsatsen.
Det fåtal radikala visioner vi har kvar tenderar i samma upprätthållanderiktning. Arbetet för ett bättre klimat handlar helt och hållet om att upprätthålla. Raljant kan man säga att till och med en perfekt utförd miljörörelse inte kommer ha gjort världen bättre, utan bara hindrat den från att bli sämre. De enda som känner sina hjärtan svälla över av mening är aktivisterna som protesterar vid klimatmötena, eller hungerstrejkar utanför Riksdagen. För resten av oss är det en otillfredsställande kamp, som vi utkämpar passivt och var för sig. Vi ska gärna avstå från vissa typer av konsumtion och fatta välgrundade beslut när vi går och handlar. Själva upplevelsen är i princip identisk med de vanliga medelklassbestyren i mataffären: Att köpa saker som är bra för figuren, ser till djurens väl och ve eller stöttar lokala producenter. Konflikten står mot butikschefens placering av godis precis vid kassorna och extrapris på våra guilty pleasures.
Arbetet för inkludering och jämställdhet har en världsförbättrande ansats, men det konkreta, dagliga arbetet ser liknande ut, åtminstone för en man som jag själv. Min roll är huvudsakligen passiv – ta ett steg tillbaka, låt andra ta plats. Min enda aktiva roll handlar om att ta större ansvar i hemmet, alltså i det upprätthållandearbetet. Jag unnar självklart utsatta grupper deras meningsskapande kamp och försöker bidra enligt ovan, men jag måste samtidigt se mig om efter något som kan mätta min egen hunger efter mening.
Och det gör jag, och bristen på alternativ är skriande.
Såväl mitten som vänstern måste ta itu med faktumet att det vi konkurrerar med är fascism. Jag tror att man underskattar hur förlösande det måste vara för dessa män att få hänge sig fullständigt åt den blodpumpande känslan av att rusa fram som en del av ett kollektiv, i det man upplever som en rättfärdig och renande kamp mot den enda ondska som orsakar alla samhällets problem. Att aldrig behöva kompromissa eller nyansera, eftersom det bara är att hata, och att knappt behöva rättfärdiga sitt våld och sitt hat ens för sig själv eftersom alla i ens kollektiv begår samma överträdelser som man själv gör. Fascisterna lyfter skrot och konspirerar och beväpnar sig i spänd förväntan, i förberedelse inför att få leva i ett enda gränslöst, extatiskt nu.
Hur skulle feministens disk och tvätt och självrannsakan någonsin kunna mäta sig med det, rent upplevelsemässigt? George Orwell satte fingret på det här problemet när han recenserade Mein Kampf 1940. Han skrev att det är vanligt att socialister blir ledsna när de ser sina barn leka med tennsoldater, men att de sällan lyckas tänka ut några substitut. De begriper ju att tennpacifister inte skulle funka. Jag har en replik, och den är att George Orwell skrev de orden innan det fanns Lego.
Sist jag fick det jag hungrar efter var under flyktingkrisen 2016, då jag sökte och fick anställning på Migrationsverket. Sverige stod inför utmaningen att ordna tak över huvudet åt hundratusentals nyanlända, och jag var med på ett hörn. I ett halvår kändes det som att jag äntligen gjorde något viktigt med mitt liv, men det varade inte. Opinionen svängde, systemkollaps blev årets nyord. Reglerna jag skulle implementera i min yrkesroll blev tuffare för varje månad som gick. Ändringarna beslutades på demokratisk väg och sådant hör till en tjänstemans vardag, så jag hade kunnat fortsätta om det bara handlade om tuffare regler, men det var mer än så. Det som knäckte mig var att vi som land gick ifrån att ha gett oss i kast med ett stort och betydelsefullt projekt, till att istället försöka undvika detta till varje pris.
Jag sa upp mig och skrev en bok. När den publicerats gick jag prompt ner mig i en depression. I terapi lär man sig att skala ner sina förväntningar, mest av allt på en själv. Att ha tagit sig upp, duschat och gått till terapeuten är att betrakta som en seger, en stor bedrift.
För all del. Jag önskar mig inte att Luftwaffe ska bomba Stockholm. Men jag hade gärna sett Stefan Löfven ställa sig på en småbrinnande barrikad och likt Kennedy proklamera att hela Aleppo ska få fred genom att omlokaliseras till Norrlands inland. Att vi alla ska hjälpa till med detta genom att bära tunga saker. Jag önskar mig visioner, gärna storslaget modellerade i Lego. Hopp om en bättre framtid. Och kanske framför allt, ett kollektiv att tillhöra, där vi strävar gemensamt, och aktivt, inför varandra, där jag blir sedd och ser andra. Det ligger tyvärr inte i linje med Folkhälsomyndighetens riktlinjer just nu.
För några år sedan kom filmatiseringen av Aniara ut på bio. Jag hade inte läst dikten eller sett operan och hade inga förväntningar. Den drabbade mig oerhört hårt. Spoiler alert! Några tusen människor blir fast ombord på en rymdfärja som hamnat ur kurs och som inte går att styra längre, på väg ut i mörkret mellan stjärnorna. Det kommer dröja tusen år tills att de når en beboelig planet. Men de har allt de behöver för att överleva. För att upprätthålla.
Det fallerar. Människorna tar livet av sig, en efter en, och när man ser det verkar det fullständigt rimligt och rationellt. Det som drabbade mig var att skillnaden mellan det där rymdskeppet och vår planet egentligen inte är så stor. De fick äta samma mat varje dag och de kunde inte vandra i skogen, men i övrigt hade de ungefär samma förutsättningar som vi har i våra vanliga liv. Så vilket hopp finns för oss? Jag blir tvungen att rädda mig själv med tanken att de givetvis inte hade samma möjligheter som vi har i ett bredare perspektiv. De hade inget hopp om att saker skulle kunna bli bättre, eftersom de inte hade all jordens naturresurser att ta av för att utvecklas och skapa sig ett bättre samhälle. Det har vi, även om vi nu måste skämmas när vi använder dem. Den här mandatperioden finns det inget reformutrymme kvar i Jorden.
Här blir miljörörelsen plötsligt dubbelt så viktig. Den ska inte bara rädda kvar det vi har nu, och möjliggöra för andra länder att komma ikapp oss i levnadsstandard. Den ska också öppna upp framtida möjligheter för oss att utvecklas. Eller? Varför är det ingen som tycks se fram emot det?
De politiska partierna, våra drömmande organisationer, har tappat medlemmar i decennier. I Sverige upplevs stora visioner som pinsamma, smått galna, en upplevelse som tilltar i styrka ju närmare Regeringskansliet man kommer. Staten ser sina egna initiativ som på gränsen till förmätna, och söker förankring på varje tänkbar nivå innan de rekvirerar så mycket som ett gem. Svensk beredskap inför pandemin var undermålig därför att en pandemi är något exceptionellt och storskaligt, och sådant är i princip att betrakta som science fiction här. Något jag lärde mig när jag praktiserade inom statens utredningsväsende var att tjänstemän på Regeringskansliet behöver ha fingertoppskänsla. De vet att de kommer betraktas som foliehattar om de pratar om scenarion likt det som utspelar sig nu. Ett exempel: Sverige importerar ca 70% av allt livsmedel som konsumeras här, och det finns ingen plan för vad svenskar ska äta om importen omöjliggörs av exempelvis ett krig i Östersjöområdet.
Det är förstås bra att svensk statsförvaltning är stabil, nykter och obenägen att lägga sig i. Staten ska inte få storhetsvansinne och demokratin behöver också upprätthållas. Givetvis är det skönt att försök till regelrätta statskupper likt Trump och Qanon-anhängarnas stormning av Kapitolium fortfarande känns avlägsna i Sverige, trots att Mattias Karlsson sitter i riksdagen. Men människor vill inte bara ha det skönt. De vill också kämpa och sträva inför och tillsammans med andra människor.
Och just nu är det tyvärr bara extremhögern som erbjuder dem detta, i synnerhet om de är män.
Du hittade mig. 