Den svarta droskan

Jacob Balthasar von Knigge kallade, och köpmännen kom.

De köade utanför hans kontor i det stora handelshuset vid Skeppsbron. Ibland var ledet så långt att det ringlade ner för trappan och ut på kajen. En sekreterare förhörde handelsmännen ute i korridoren. En auditör satt bredvid von Knigge och förde bok. Masterna steg på rad utanför fönstret. Denna eftermiddag låg för ankar två holländska handelsfartyg, en pojama från skärgårdsflottan och den gamla ostindiefararen Sofia Albertina. Von Knigge hade dock bara ögon för ett fartyg, förtöjt ett stenkast från Slottet: Gustav Adolf Reuterholms lustjakt.Reuterholm hade varit ute på kajen varje dag i en vecka för att följa restaureringen av lustjakten. Ett hundsfott till man, som haft fräckheten att stjäla kronans makt och fåfängan att tro att han var värdig uppgiften. Genom sin förtrolighet med hertig Karl, som var kungens förmyndare, styrde han riket. Han hade upplöst Svenska Akademien, där von Knigge själv varit medlem, och gjorde ingenting för handeln. Färre fartyg kom till Stockholm för varje år. Huvudstadens livspuls var i färd med att tyna bort.

Men Reuterholms trolovade var en dröm. Von Knigge såg dem komma ut på kajen tillsammans och sprang upp ur sin stol. Ulrika Reuterholm. Hennes skönhet var bortkastad i armarna på en sådan man.

”Ska jag visa in nästa?” frågade sekreteraren i dörren.

”Nej,” sade von Knigge, med blicken fäst på paret. De skulle gott kunna kallas för kung och drottning: Han hade makten och hon hade skönheten. ”Ni kan gå för dagen, båda två.”

Auditören välte sitt bläckhorn när han reste sig och fick stanna för att torka upp. Von Knigge vände sig inte om, ens när dörren slagit igen och han var ensam. Han såg bara de blonda lockarna, den späda halsen, en vitskimrande handske på Reuterholms arm. Kvällsolen dansade på vattnet. Von Knigge följde parets inspektion av lustjakten. Reuterholm var stolt, ryckte i fallet för att visa att det surrats stadigt.

När Knigge till slut inte stod ut längre och vände sig från fönstret satt det en man i besöksstolen. Så bestört blev Knigge att han ryggade tillbaka, men han fann sig snabbt. ”Jag har inte kallat dig.”

Mannen var kortvuxen och klädd helt i svart. Till och med den ymniga sidenkravatten var mörk. Huden i hans ansikte glänste som av svett, mustascherna av olja, hans ögon av hånfullt löje.

”Har du inte? Det tror jag att du har.”

Mannens hand var liten och vanskapt, krökt nästan som en klo. I den höll han ett kontrakt, som han slätade ut framför von Knigge på skrivbordet. Pappret var tjockt, bläcket var djupt rött och krökte sig till vers.

 

Hur är livet levt som aldrig drömmen haft?

Priset är en själ av tusen Sankte Per ska sila

Tager du Ulrika är hon din med hjärtats kraft

Den Svarta Droskan komma, när hon i jorden vila

 

När Jacob Balthasar von Knigge böjde sig för att skriva på såg han att hans fingrar blödde.

***

De vigdes på Schefflerska palatset där von Knigge hade sin hemvist. Förutom prästen och tjänstefolket var endast auditören där. Han öppnade vinet med Von Knigges gamla sabel, men avlägsnade sig innan middagen. Jacobs och Ulrikas bröllopsfest avnjöts av två, som bröllopsnatten. Ulrika von Knigges blick var febrig och stinn när hennes make klädde av sig, trots att han var gammal och hopsjunken.

”Älskar du mig?” frågade han.

”Ja! Med hjärtats kraft.”

***

När Von Knigge två veckor senare kom hem från handelshuset fann han att tjänstefolket satt i salongen i svårmodig tystnad.

”Vad har hänt?” krävde han. ”Var är min Ulrika?”

”Reuterholms män kom,” sade kokerskan, blek i ansiktet. ”Med en präst. De sade att en ond ande besatt henne som måst fördrivas.”

Von Knigge greps av raseri. Han slet sin sabel från väggen, lät sadla en häst och satte av mot slottet i galopp, trots att det redan skymt och gatstenarna var hala. Två veckor tidigare skulle ritten ha tagit all kraft han hade, men allt sedan kontraktet var det som att en andra ungdom infunnit sig. Han kände en styrka som han knappt kunde minnas.

Den Svarta Droskan komma, när hon i jorden vila.

Von Knigge drev hästen mellan fyllbultar, stadsvakter och bönder med tomma kärror. Endast slottet var ljust. Han red upp och lämnade hästen vid slottstrappan. Två män ur högvakten kom och avväpnade honom, så han stred in genom portarna utan sin sabel. I slottskyrkan fann han prästen, försänkt i bön och omgärdad av lågt brunna stearinljus. Ulrika var inte där. Von Knigge vände, gick från sal till sal, upp för trappor och rakt förbi frågande tjänstefolk. En ämbetsman kände igen honom, men von Knigge stannade inte.

Han fann dem, omslingrade, i en sängkammare på andra våningen. Reuterholms ögon spärrades upp när von Knigge kom in. Han störtade upp naken ur sängen, skrikandes efter vakter. Tyst, tänkte Knigge, han ska vara tyst. Ulrika var i nattklädsel. Hon reste sig sakta, såg på honom, med blonda lockar för ansiktet.

”Älskar du mig?” skrek von Knigge, för att överrösta Reuterholm.

Ulrika skakade på huvudet. Trots att hon nästan viskade var orden klara: ”Den anden är fördriven.”

Det låg en kniv på bordet, och plötsligt var den i Knigges hand. Reuterholm ryggade tillbaka, Ulrika kom rusande med framsträckta händer.

Han ska vara tyst, var allt Knigge tänkte, medan kniven blixtrade. Den steg och föll i röda stråk, och när han kände späda händer röra honom vände han sig tvärt. Reuterholm låg blodig och vred sig på golvet. Ett rött streck hade uppenbarat sig under Ulrikas förvånade ansikte.

Blodet sköljde svart, ner för hennes bröst.

***

När hon i jorden vila.

Han gick ostört ner för trapporna med sin gemål över axeln. Hon var inte tung, inte ens i hjärtat: Von Knigge var alldeles kall inombords. Det fanns tid för tårar senare, när det som nödgades var gjort.

Slottet tycktes märkligt öde, bara tystnad och svajande fackeleldar. Ingen stoppade honom, ingen såg ens på honom när han passerade. Reuterholm var hatad, av alla utom hertig Karl. Och utom Ulrika. Tanken var en kniv i Knigges buk.

Hästen kände lukten av blod och backade när han kom ut. Knigge lugnade den med hyschande läten, grep tyglarna, slungade upp Ulrika framför sadeln. Såret rann inte så mycket nu. Han slöt hennes ögon. Upprörda röster steg från slottet, siluetter avtecknade sig i fönstren.

En droska passerade, mörk men inte svart. Han satte av i galopp.

***

Kokerskan satte Schefflerska palatsets två största kittlar på kokning innan hon flydde, men det var inte närmelsevis nog. Det blev så många delar, och det fanns så lite tid.

Knigges arm värkte av ansträngningen. Han gick till eldstaden och lossade en tegelsten, stoppade in ett blekt öra i hålet och stack tillbaka stenen. Stora, röda bubblor sprack i kittlarna. Blonda lockar samlades på ytan, virvlade i det kokande vattnet. Knigge lyfte en famn med köttstycken från golvet, släppte allt igen, sprang till fönstret. Såg ut ner för gatan. Ingen droska. Inte än.

Ett stelt finger fick plats i en glipa mellan golvbrädorna. En fot fick vila på en takbjälke på vinden. Knigge gick och knackade med en käpp efter håligheter i väggarna, ryckte till av bestörtning när han kom inför en spegel. Hans armar var röda till axlarna. Håret var ett kråkbo, kläderna i trasor. En vit häl stack upp ur hans rockficka.

Han kväljde konstant medan han hällde av kittlarna och skrubbade benknotorna. När det mesta av köttet var borta fyllde han famnen och rusade ut i sin becksvarta trädgård. Vinden susade i trädkronorna. Två av ekarna var spruckna och ihåliga. Knigge fyllde stammarna med död.

Fördömd, tänkte han, maniskt. En själ av tusen Sankte Per ska sila. Men så länge hon inte är i jorden…

Vagnshjul, nära. Knigge tog de sista benen och körde in dem i buskage, lade dem på taket till lusthuset, slängde upp dem bland grenarna i träden. Han var utmattad när droskan kom. Svart, och blank, knarrande på stora hjul. Nej! tänkte Knigge. Hon vilar inte, inte i jorden!

Dörren öppnades och fyra män kom ut. Kungens män, hertig Karls, män med svärd och facklor. Knigge höll på att förgås av lättnad, men lättnaden förbyttes snabbt mot ny panik. Kokerskan var med dem. Hon pekade ut honom, vit i ansiktet, blek som Ulrika varit. En av männen bar på en hängsnara. De kommer hitta henne! De kommer hitta delarna. Begrava henne… Knigges blick föll på ett föremål på marken.

Det var Ulrikas lillfinger, avskuret i mitten av den andra leden. Knigge försökte borsta bort smutsen på fingret, men det blev bara smutsigare. Med kungens män i ögonvrån tog han fingerspetsen och lade den på sin tunga. Kall, salt. Hans blick var suddig av tårar. Knigge svalde och kände nageln riva honom i strupen på vägen ner.

Det gick inte att bjuda motstånd; han var alldeles för trött. De snörde upp honom i en av ekarna. Repet skavde grovt mot hans hals. Han hissades upp, armtag för armtag, och det var som att hans ögon ville trycka sig ut ur sina hålor när snaran spände. Han fick inte luft, och han började tänka att det var fingret, att Ulrika täppte till hans strupe. De slutade hissa när Knigge var i höjd med ett av hålen i ekstammen. En röd skalle stirrade ut.

Hon vilar inte! Knigge kämpade för luft. Hon älskade mig inte och hon vilar inte i jorden! Orden susade igenom honom, om och om och om igen. Varje andetag vekare. Luften ville inte komma.

Hans hjärta stannade. En kuslig tystnad uppstod då, en avsaknad han aldrig känt förut. Knigge kunde inte röra sig, musklerna svarade inte, men han tänkte, och han kände, och han såg den röda skallen.

Jag lever! Kontraktet gäller! Jag är inte död!

***

Något var fel. Allt var fel, det var fel alltsammans. Knigge såg bara skallen, hörde bara tystnaden där hans hjärtslag varit. Nej. Ingenting rörde sig, bilden var frusen, hans muskler vägrade svara. Nej!

Inget ljud, ingen kommande droska. Tankarna var klara, och han såg den frusna bilden så tydligt. Han ville blunda, men ögonlocken gick inte att rubba. Ulrikas döda skalle stirrade på honom.

Nej! NEJ!!!

Det var det enda, utan slut, hennes stirrande skalle. Det späda fingret i hans strupe.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s