Tidsskriften Brev från cosmos

Sandra Petojevic

Här hittar ni det första numret av den nystartade tidsskriften Brev från cosmos. Jag själv deltar med novellen Skrotletaren, som handlar om en robot med ångest. 🙂

Den börjar på sidan 60. Kolla även in Sandra Petojevics fina illustrationer!

Annonser

Kortnovell: Kometen

Vi stod alla på berget och väntade på kometen. Den som skulle utplåna allt och föra oss till paradiset. Klockan tre, var det sagt, men nu var hon kvart över.

Vi stirrade mot skyn. Några ibland oss hade satt sig ner på marken. Ledaren mumlade böner för sig själv, kisade mot varje spricka i molntaket, spred då och då ut sina armar med maximal andlighet. Jag hade börjat känna mig lite hungrig. Det hade inte verkat så viktigt att packa med sig en lunch.

Vid halv fyra så föll Kent ner på knä. ”Inte igen!” kved han. Han höll händerna för ansiktet. Detta var hans andra sekt.

Ledaren satte sig på huk bredvid honom. Lade en rynkig hand på hans axel. ”Du måste blicka uppåt, Kent. Bara vi som ser kometens ljus kommer till paradiset.”

Jag granskade himlen mer bestämt. Sökte det första skimret, glöden innan ljusblixten. Undrade förstrött om jag stängt av kaffekokaren hemma. Då och då slängde jag en blick på ledaren. Det fanns något nytt i hans gamla ansikte, en oro jag aldrig sett där förut.

”Mina beräkningar …” mumlade han för sig själv.

”Men hörni!” sade Lisen. ”Den kanske redan har landat, fast i Kina! Tryckvågen kanske redan är på väg. Den kommer nog när som helst!”

Vi ignorerade henne.

Klockan fyra vände sig ledaren emot oss, med händerna uppsträcka. ”Prisa skaparen! Vi har skonats!”

Till sist, en förklaring alla kunde acceptera. Vi föll på knä och grät av lycka. Prisade skaparen så hårt vi bara kunde. Omfamnade varandra, jublande. Jag såg Kent himla med ögonen. Han fiskade upp en revolver ur sin dammiga ryggsäck. Höll upp den som man gör med ett glas champagne. ”Är det någon som vill hänga med eller?”

Vi sade artigt nej tack och började gå ner för sluttningen. Klungan i en riktning, Kent i en annan. Lisen var euforisk. ”Prisa skaparen! Tänk att han skonade oss, och hela världen!”

Det kändes som ett illa valt tillfälle att påminna henne om hennes maligna lymfom, så jag sade inget. Jag hade börjat känna en viss villrådighet. Min familj ville inte veta av mig längre. Jag hade sålt allt jag ägde och gett alla pengar till Ledaren. Han gick med ansiktsrynkorna fulla av glädjetårar och åt på en lunchmacka som fick min mage att kurra av avund. Vi var två mil från närmsta bebyggelse och allt jag hade i fickorna var nyckeln till min tredjehandslägenhet och en mobiltelefon som inte gick att ringa med. Det hade inte verkat viktigt att betala de där fakturorna. Vad spelar det för roll med en prick i Kronofogdens register, när en evighet i paradiset väntade? Och jag kunde ju ändå spela Candy Crush.

Molntäcket hade börjat skingras och släppte igenom sneda skaft med solljus som slog ner i granskogen vid bergets fot. En lugn vind bar på doften av regn och barr. Någonstans på avstånd hördes en distinkt revolverknall. Ett streck med skrämda flyttfåglar bröt upp från sina grenar och flög mot horisonten. Vi gick genom naturens prakt som nya människor.

När vi kom ner till landsvägen slog det mig. Hur hopplöst fri jag var. Jag hade ingen aning om vad jag skulle företa mig. Det fanns ingen plan för alla år jag hade kvar, inte ens en middagsplan för kvällen. Jag såg Ledaren sätta sig i sin Volvo V70 och puttra saligt iväg. Vi andra kramade varandra farväl och skingrades. Själv gick jag till jag kom till en bred korsning, där vägar löpte i alla riktningar ut i skogen. Det gick inte att välja. Jag satte mig ner när jag insåg att jag borde ha krävt tillbaka mina pengar. Eller följt med Kent. Eller längre tillbaka… jag insåg att jag begått åtskilliga misstag. Grävde i fickorna. Hittade ett tomt Snickerspapper med några få klickar choklad kvar som jag slickade i mig.

Det var så Skaparen fann mig. Jag hajade till av glöden, kisade upp mot ljuxblixten. Kometen kom störtande, och det sista jag hann tänka innan jag vaknade här i paradiset var, ”jag undrar om de har Wi-Fi?”

Det har de dessvärre inte. 

Välkomna

På den här bloggen tänkte jag lägga upp information om mina evenemang och publikationer, små utdrag ur kommande projekt, och kanske då och då någon kortnovell.

Räkna med sporadiska uppdateringar. Gör mig inte till en del av din dagliga surfrutin. Spara mig i långtidsminnet. Titta förbi säg… var tredje månad!

Det hade ju varit kul om man hade kunnat hålla lite längre diskussioner om något ämne som jag researchar för ett kommande projekt, men för att det ska bli verklighet måste ni bli lite fler först. Läsarna. Jag jobbar på det.